Cikadapriset

Mizuta Noriko (f. 1937) är en av de framträdande poeterna i dagens Japan och en tongivande röst i den moderna japanska litteraturkritiken. Efter universitetsexamen i Tokyo 1960, med en specialisering på amerikansk litteratur, började hon forska vid Yale University, vilket ledde till en doktorsexamen 1971. Under de följande fjorton åren undervisade hon på olika amerikanska universitet innan hon 1985 återvände till Japan. 1992 var hon med och grundade Jôsai International University i Tokyo.

På 1960-talet tillhörde Mizuta en grupp japanska poeter som gick under benämningen ”Bumerang”. Hon var aktiv i olika proteströrelser i Japan och mycket av hennes tidiga poesi hade ett starkt internationellt perspektiv. Hennes första diktsamling, Haru no owari ni (Mot slutet av våren) kom ut 1976, och därefter har hon bland annat utgivit Kiro (Vägen hem, 2008), Santabâbara no natsuyamumi (Sommarferie i Santa Barbara, 2010), Aoi mo no umi (Den blå havstången, 2013) Tôkyô no sabasu (Sabbat i Tokyo, 2015 och Kage to hana to (Skuggor och blommor, 2016).

Mizuta har översatt mycket amerikansk poesi och prosa till japanska, men har även tolkat japanska poeter till engelska. Tillsammans med Kyoko Selden gav hon 2011 ut den innehållsrika More Stories by Japanese Women Writers. I boken The Woman’s Hand. Gender and theory in Japanese women’s writing (1996) bidrog hon med en intressant diskussion kring romanförfattaren Hayashi Fumikos (1903-1951) berömda Ukigumo (Drivande moln, 1951), som även filmatiserats (1955). 2012 gav hon ut Modanizumu to sengo josei shi no tenkai (Modernism och utvecklingen av kvinnlig efterkrigspoesi) och året därefter, 2013, blev hon en av Cikadapristagarna. Genom sina böcker och sin forskning har Mizuta lyckats bygga nödvändiga broar mellan västerländsk och japansk litteratur.

Hennes poesi är på många sätt avantgardistisk och kräver en hel del av sina läsare, men den som tar sig tid och inte hastar igenom dikterna kommer att finna en speciell ödmjukhet där hon omvandlar både förtvivlan och destruktion till ett värnande om livets skörhet. Hennes dikt ”Ukishima” (Den flytande ön) är ett tydligt exempel. ”Ukishima” kan också betyda ”hägring” och pekar i denna betydelse ofta på en samling växter som flyter omkring på vattenytan. Växterna bildar illusionen av en ö. Som barn växte Mizuta upp i det Tokyo som drabbades av de omfattande bombningarna mot slutet av andra världskriget, främst under våren 1945, då ett enda anfall dödade över hundra tusen människor i fosforbomber. För att försöka klara sig undan bombningarna tog sig hennes familj till den ö i Tokyobukten som heter Ukishima. När hon långt efter krigsslutet återvände till ön upptäckte hon att den hade förvandlats till ett nöjesfält. Omvandlingen tycktes henne både glädjande och bisarr.

På svenska finns:

• Bergshäxans dröm, Tranan, 2020. Översättning: Lars Vargö.