Cikadapriset

Sô Sakon publicerade ett drygt hundratal böcker, varav de flesta var diktsamlingar. Han gjorde sig också känd som konstkritiker och ägnade särskild uppmärksamhet åt Jômon-periodens (ca. 10 000 – 300 f.Kr.) mycket specifika keramik. I flera diktsamlingar försökte han återskapa Jômon-människornas tankegångar ur sitt eget betraktande av deras hantverk.

Sô Sakon, vars egentliga namn var Koga Teruichi, föddes på den japanska sydön Kyushu 1919 och dog i april 2006. Han studerade bland annat fransk litteratur vid Tokyo-universitetet och blev senare också professor i detta ämne. Under de allierades kraftiga bombningar av Tokyo under krigets slutskede blev han vittne till hur hans egen mor gick under i de bränder som uppstod. Händelsen påverkade honom starkt och låg bakom hans mest kända diktsamling, Moeru haha, (Brinnande moder), som kom ut 1968 . Modern lyckades tvinga honom att lämna den brinnande byggnaden, men gick själv under i lågorna.

Som modern poet var Sô en av Japans förgrundsfigurer och det finns knappast någon samling med modern japansk efterkrigspoesi som inte tar med ett urval av hans verk. I Japan är lyriken dock uppdelad i modern poesi, haiku och tanka, och de kortdikter han också skrev erkändes sällan som haiku, trots att de många gånger både höll sig inom regelverket och ibland överträffade den haikupoesi som skrevs av de erkända haikupoeterna. Som för att retas litet extra med denna rigida segmentering av den japanska lyriken trampade han gärna in på förbjudna områden och publicerade böcker om sin syn på haiku.

Hans poesi är sällan dyster, trots de allvarliga ämnen den behandlar. Han tycktes finna ett insiktsfullt behag i de kosmiska bottnar existensens villkor bjuder på och han tog ofta med de avlidna själarna i sin egen levande själs vandring. Precis som i den klassiska Nô-teatern kan hans poesi ses som en dialog mellan de levande och de döda.

Sô Sakon var även konstsamlare, men objekten brukade bara stå kvar en kort tid på hyllorna i hans hem, eftersom han ganska snart skänkte dem till museer runt om i Japan. Därmed gjorde han viktiga insatser för folkbildningen. Han levde under de senaste tjugofem åren av sitt liv i Ichikawa, en av Tokyos förstäder, tillsammans med sin hustru, konstnärinnan Sô Kaoru, och deras två papegojor. Vid solnedgången kunde man se honom promenera utmed flodbanken bredvid sitt hyreshus med den likaledes till åren komne papegojan Taro på axeln.

På svenska finns:

• Ryggsim mot dödsriket, Tranan, 2017. Översättning: Lars Vargö